När är det dags att skapa nya minnen, HBK?
Parma -95. Stuart Baxters anställning 1987. Men även mera "nutid" i form av Jonas Wirmolas beryktade skottövning från 2007. Det är vad Halmstads Bollklubb twitterkonto fokuserat på sedan det efter ett par års frånvaro återuppstod från de döda häromdagen.
Var finns framtidstron, HBK?
Jag har tidigare skrivit om att alldeles för mycket nostalgi omgärdar Halmstads Bollklubb och dess supportrar för att det i förlängningen ska kännas sunt. Vad är det egentligen klubben vill uppnå med alla historiska återblickar? För mig signalerar det någon slags desperation, som om man i avsaknad av någon slags framtidstro måste påminna omvärlden om sin stolta historia.
Med en allsvensk återkomst i antågande är det väl istället dags att försöka skapa nya minnen, HBK?