Krönika: Helsingborg-Halmstad-Varberg
Om en resa mot stormens öga - till ett prov utan värde?
Som oftast står regnet som spön i backen över Hallandsås. Jag är på väg till Halmstad och Söndrums IP för årets första träningmatch denna väderleksmässigt ganska så tveksamma januaridag. Ett möte med Micke från Varberg står också på schemat. Vi har bara setts i den digitala världen förut, men det är väl så man lär känna varandra nuförtiden, och faktiskt en av de stora fördelarna med cyberspace.
På väg mot den gamla träläktaren på Söndrums IP slås jag av att jag måste passera ett gäng HBK-supportrar för att nå bort till den bortre delen, och som den Quisling jag verkar vara i vissas ögon kommer en släng av obehag. Men faktiskt känner jag knappt igen en enda människa och kommer att tänka på den känsla av "generationsväxling" inom den blåsvarta supporterskaran som jag tyckt mig ana redan under fjolåret. En del av det gamla gardet verkar också åtminstone tillfälligt ha gett upp efter Bollklubbens senaste och i mitt tycke onödiga degradering tillbaka till superettan, luften har gått ur.
Varbergs BoIS lämnar 12 spelare hemma på grund av skador, skavanker och sjukdomar men det finns ändå mycket intressant att titta på från start. Till exempel ett antal nya spelare som målvakten Fredrik Andersson, Ismet Lushaku, Joel Sundström, Eliton Junior, Flamur Dzelili och David Bendrik.
Men det är en gammal (nåja) bekanting som ska vis framfötterna först! Den ifjol ganska ifrågasatte Des Kunst ser ut att ha "vaknat" på en helt annan sida den här säsongen. Redan efter 5 minuter smäller han in 0-1 efter att Halmstads Kazper Karlsson tappat boll.
Fredrik Andersson dirigerar i blåsten som den värste Stojan Lukic och man får en aning om varför Joakim Persson identifierat just honom som Stojans naturlige ersättare.
Ismet Lushaku ser ut att ha så mycket boll i sig som förväntat när han styr Varbergs mittfältsspel men det senaste tillskottet Joel Sundström tvingas utgå redan efter kvarten spelad efter en smäll. Från min position i korvkön i paus såg han ändå ut att kunna röra sig ganska obehindrat. Varbergs BoIs ser förvånansvärt piggt ut sett till omständigheterna och noterar jag - även skottvilligt.
Från läktarplats ser jag glöden i ögonen på Flamur Dzelili där han kommit in på högerkanten och jag kommer att tänka på Jocke Perssons ord om de möjligheter som en ung spelare från Divsion 1 måste känna när han plötsligt befinner sig i ett lag som ska spela allsvensk premiär om ett par månader. En drivkraft som nog kan uppväga en hel del av en rutin som andra tycks prioritera. Och både till utseende och spelstil tycker jag han påminner en hel del om Erton Fejzullahu.
David Bendrik har gjort en gedigen debut på högerbacken i första halvlek men har nu bytts av en nr 18 (Ivarsson?) från akademin vars inställning och respektlöshet inte går att missa. Och nye brassen Eliton Jr (Elton John enligt Marcus Birro) ser ju inte alls så där halvdöd ut som rapporterna skvallrat om efter de tuffa träningspassen. 43 skott ska han tydligen ha hunnit avlossa under matchen enligt Jocke Persson i HN - tro´t den som vill.
Sammantaget en bra årspremiär av Varbergs BoIS och jag håller helt med HN:s krönikör Anton Toft (tidigare praktikant på Helsingborgs Dagblad?, red:s anm) i hans analys av det inte finns någon anledning att tro att Varberg inte skulle kunna lyckas igen:
"Varbergs Bois framgång med att utveckla spelare skapar ständiga småhål inför varje säsong. Men stommen finns kvar, de har lyckats förut och ingenting talar för att de skulle misslyckas nu. Även om säsongen bara är barnet."
Nej, min känsla är väl snarare att BoIS tagit ytterligare kliv i "etableringsfasen" (åhh, Jensa G ändå) och står starkare än någonsin inför kommande säsong med en allt mer allsvenskt rutinerad stomme, trots att där redan finns ett par "hål" efter poänggivande spelare att fylla. Däremot tror jag inte att det efter de senaste årens försäljningar inte skulle finnas ekonomiskt utrymme att plocka in någon etablerad storspelare - men det är helt enkelt inte så man jobbar.
I Halmstad hade Hallandspostens krönikör som ofta fokus på omständigheterna (denna gång i i form av stormen Malik) och ett "prov utan värde" för HBK. Bollarna flög, hela mittfältet var nytt och en utvisning satte dessutom käpparna i hjulet för Haglund.
Och kanske är just detta ständiga fokus på bortförklaringar, som gick som ett mantra genom hela Halmstad under fjolåret, den kanske viktigaste förklaringen till var Bollklubben befinner sig idag?