Vad lockar på Lister?
Det blev inte Sirius för den förre HBK-anfallaren Rasmus Wiedesheim-Paul. Istället lånas han nu ut från norska Rosenborg till Mjällby AIF säsongen 2022.
Och jag har funderat på det innan men fick nu anledning att göra djupdykning i vilka mer etablerade namn som Mjällby värvat eller lånat in sedan den allsvenska comebacken.
2020
Mamudo Moro (HIF)
David Batanero (Sundsvall)
Moses Ogbu (Sirius)
Viktor Agardius (Livorno)
2021
Samuel Brolin (AIK, lån)
Andreas Blomqvist (Norrköping)
Daan Klinkenberg (Ålesund)
Enoch Kofi Adu (AIK)
Ivan Kricak (FK Radnik)
Amin Sarr (Malmö FF, lån)
Sam Johnsson (Sabah FC)
Elias Andersson (Djurgården, lån)
2022 (hittills)
Adam Ståhl (Sirius)
Albin Mörfelt (Vålerenga)
Rasmus Wiedesheim-Paul (Rosenborg)
Vad lockar spelare till Mjällby AIF och Listerlandet?
Det är en ganska anmärkningsvärd lista, kanske speciellt för en klubb från en svensk "avkrok" som Mjällby. Och ett helt annat sätt att arbeta än en klubb som t ex Halmstads BK som rent ekonomiskt troligen inte skulle vara i närheten av att kunna hämta in så pass många etablerade namn - om vi nu bortser från de "rehab-värvningar" som möjliggjorts genom Simon Bakkiouis renommé.
Varbergs BoIS värvar ju iofs friskt men då inte alls från samma "hylla". Och även om Mjällbys värvningar i några fall handlar om lån och en hel del Bosmanfall så blir det ju knappast gratis och mer etablerade spelare borde väl också vilja ha bra betalt för att komma till Mjällby?
Så har Mjällby verkligen en så stark ekonomi och hur är det i så fall möjligt? Eller vad är det som lockar på Lister?